OBS: Detta är en gammal sida som ligger kvar för faktans skull. SBN avslutade sin verksamhet under 2016 och har ingen aktuell statistik eller några uppdateringar. Vi hänvisar till Polisen och UD för aktuella siffror kring bortförda barn.
- 2009: SBN arbetar med 20 ärenden* och ser barnen återkomma i 2 av dem.
- 2010: SBN arbetar med 77 ärenden* och ser barnen återkomma i 11 av dem.
- 2011: SBN arbetar med 109 ärenden* och ser barnen återkomma i 19 av dem.
*Antalet ärenden är inte detsamma som antalet barn. En uppskattning är att antalet barn som det gäller ligger på en dubbel siffra. En del ärenden rör endast ett barn, men ibland kan det vara många syskon i samma ärende.
Statistiken för 2012 är ännu inte klar.
I Sverige är det Utrikesdepartementet som är centralmyndighet(CM) i barnbortförandefrågor. De har fyra handläggare som arbetar med dessa frågor. UD:s statistik för samma år ser ut såhär:
2009 mottog departementet 105 nya ärenden.
62 Haagkonventionsärenden avseende återförande (32 utgående, 30 inkommande)
9 Haagkonventionsärenden avseende umgänge (5 utgående, 4 inkommande)
22 Icke-konventionsärenden (samtliga utgående)
12 Bryssel II-förordningen (4 utgående, 8 inkommande)
—————
2010: 2010 mottog departementet 112 nya ärenden.
70 Haagkonventionsärenden avseende återförande (39 utgående, 31 inkommande)
15 Haagkonventionsärenden avseende umgänge (4 utgående, 11 inkommande)
18 Icke-konventionsärenden (14 utgående, 4 inkommande)
9 Bryssel II-förordningen (3 utgående, 6 inkommande)
—————
2011: 2011 mottog departementet 146 nya ärenden.
92 Haagkonventionsärenden avseende återförande (45 utgående, 37 inkommande)
17 Haagkonventionsärenden avseende umgänge (4 utgående, 13 inkommande)
20 Icke-konventionsärenden (18 utgående, 2 inkommande)
17 Bryssel II-förordningen (9 utgående, 8 inkommande)
——————————————————
Det är skillnad på UD:s statistik och SBN:s statistik då vi är ett stödnätverk som tyvärr ofta kommer in sent i dessa ärenden. Det är inte alla som känner till att vi finns.
När ett barn försvinner så ringer de flesta föräldrar till polisen i steg 1 och UD i steg 2. Om barnet har bortförts till ett annat nordiskt land eller inom västvärlden, så kommer barnet oftast hem inom några veckor, genom centralmyndigheternas välfungerande samarbete och p.g.a. Haagkonventionen som fungerar bra mellan Sverige och ett antal länder. Dessa föräldrar hinner aldrig bli så förtvivlade att de googlar efter stöd och råd. En stor del av UD:s fall(cirka 80%) rör Haagärenden. 20% är s.k. icke-konventionsärenden.
Sedan finns det ett stort mörkertal. Vi arbetar med många av dessa fall. Föräldrar som inte vågar anmäla till myndigheterna att deras barn försvunnit. SBN beräknar mörkertalet till att vara tre-fyra gånger så stor som UD:s officiella siffror.
Såhär ser BRÅ, Brottsförebyggande rådets statistik ut för samma år:
2009: 1429 fall av bortförda barn anmäls.
2010: 1714 fall av bortförda barn anmäls.
2011: 1828 fall av bortförda barn anmäls.
Vi vet att många av dessa anmälningarna rör barn som finns i Sverige och som kvarhålls av en förälder eller frånhålls en annan förälder. Vi arbetar för nuvarande inte med dessa fall, då vi enbart är experter inom internationell barnkidnappning och att vi annars hade haft en för stor arbetsbörda. I de få fall där SBN arbetat med barn försvunna i Sverige har det förelegat misstanke om att barnen kan ha förts ut ur landet. Vi arbetar inte heller med alla de ungdomar som rymt hemifrån eller från LVU. En stor andel av fallen rör också dessa barn.
Det är inte svårt att se hur siffrorna ökar katastrofalt för vart år och för var instans man granskar. Går man tillbaka ännu några år så ser man att fallen nästan fördubblats på 5 år.
- SBN mottar mellan 10-15 mail per dag just nu.
- Vi har cirka 200 ärenden just nu.
- 1-2 nya ärenden tillkommer varje vecka. Långt färre avslutas.
Vi arbetar inte så ofta med nordeuropeiska eller amerikanska ärenden, eftersom dessa fallen rätt ofta är lättlösta mellan centralmyndigheterna i varje land. Barnen kommer hem ganska per automatik. Det är främst i Sydeuropa och Östeuropa där problem föreligger och SBN blir kontaktade. Vi arbetar också med ett stort antal MENA-länder (Mellanöstern och Nordafrika) därför att vi har många invandrare från dessa länder och då inga konventioner finns för att hjälpa drabbade. Familjelagstiftningen i MENA-länder bygger på Sharia och ger ofta fadern automatisk vårdnad vid skilsmässor.
Dessa föräldrar blir så desperata att de tillslut vänder sig oss. Hälften av de drabbade här är själva invandrare och ofta från samma kulturella bakgrund. I mer än 90% av fallen är det en pappa som tar barnen till MENA-länder. På samma sätt är det en överväldigande majoritet av mammor som tar barnen i västerländska ärenden. Statistiken ser likadan ut i de flesta länder.
Generellt sett så är det lika många mammor som pappor som bortför barn från sina hemländer. I Sverige ligger den siffran just nu på 51% mammor kontra 49% pappor.
Hos SBN är siffran också 50/50.
I Riksdagens uppföljande rapport 2008/09:RFR8 så kan man hitta mycket av UD:s officiella statistik.
——————————————————————————
SBN vill också uppmärksamma alla de barn som försvinner i Sverige under migrationsprocesser. Första halvåret 2010 hade 660 barn registrerats som ”försvunna” av Migrationsverket. Det handlar alltså om mellan 3-4 barn varje dag. På ett år blir det 1320 barn, om ”trenden” håller i sig. Av dessa 660 barn var 494 stycken fortfarande borta vid halvårsskiftet i juni. Alltså nästan 500 stycken, varav de flesta tros finnas kvar i Sverige, där de utnyttjas på olika vis, som arbetsslavar eller inom barnsexindustrin.
”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”
Publicerad 2010-08-26
Ecpat och försäkringsbolaget If: Oacceptabelt att barn försvinner i migrationsprocessen. Polisen och andra myndigheter måste ingripa. Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Det är därför oacceptabelt att barn i Sverige försvinner varje år – utan att myndigheterna tar ett samlat ansvar. Av 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari och juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni. Ingen vet vad som hänt dem, men omständigheter tyder på att många finns kvar i landet. Vi kräver att Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen vidtar åtgärder för att hindra att barn på det här viset försvinner i migrationsprocessen, skriver Helena Karlén och Katarina Mohlin.
Varje år kommer flera tusen barn till Sverige för att söka trygghet och ett nytt liv. Problemen med hur ensamkommande asylsökande barn tas om hand har periodvis diskuterats livligt. Ecpat för i dagsläget dialog med Migrationsverket om hur mottagningen av barn kan förbättras för att öka barnens säkerhet. Cecilia Malmström, vår svenska EU-kommissionär med ansvar för migrations- och polisarbete inom EU, har lagt ett förslag om att ensamma flyktingbarn som kommer till EU bör få ett eget ombud, och de politiska ungdomsförbunden krävde nyligen att Sverige slutar utvisa ensamma barn till exempelvis Malta och i stället låter dem få sina asylskäl prövade i Sverige (DN Debatt 17/8).
Detta är bra men inte tillräckligt. Även andra kategorier barn än ensamkommande är i riskzon för exploatering och annan kriminell verksamhet. Det gäller bland annat barn som söker uppehållstillstånd på anknytning till en i Sverige bosatt vuxen, så kallade senkommande barn, men även asylsökande barn som kommer till Sverige tillsammans med vuxna som påstår sig vara vårdnadshavare eller släkt. Ecpats dialog med Migrationsverket har lett till förbättringar i skyddet av barn men än finns mycket kvar att göra.
Det finns tecken på att en del barn som får uppehållstillstånd på anknytning inte folkbokförs, varför misstankar finns om brott. Andra misstankar gäller barn som reser in på så kallade look-alike pass. Ecpat uppmärksammades vid tillfälle av gränspolis på ett misstänkt fall där en kvinna med utländsk bakgrund rest ut ur Sverige ensam, enligt uppgift ett dussintal gånger under ett år. Vid hemresorna till Sverige hade hon varje gång med sig två nya barn, vilka registrerades som ”hennes”. Ingen vet i dag var de barnen finns. Ärendet lades ner på grund av bristande bevisning.
I anknytningsärenden finns möjlighet att göra DNA-analys om utredningen inte har kunnat visa att den uppgivna föräldern verkligen är släkt med barnet, men denna möjlighet finns inte i asylärenden. Långtifrån alla som felaktigt uppger sig vara släkt med barn som söker uppehållstillstånd i Sverige vill något illa. Många gånger finns en uppriktig önskan om att ta hand om barnet. Men så länge systemet möjliggör handel med barn kommer luckor att utnyttjas av människohandlare, eftersom handel med barn är en lukrativ bransch där barns kroppar kan säljas om och om igen.
SVT:s ”Uppdrag Granskning” gjorde 2004 en dokumentär som pekade på att ett hundratal barn tagits till Sverige illegalt, exempelvis genom att registreras som senkommande barn. Att registrera ett barn hos Migrationsverket som ”sitt” för att sedan lämna bort det till organiserad brottslighet, kunde löna sig med upp till 7.000 dollar, enligt ett vittnesmål i dokumentärfilmen.
Av de 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari till juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni månad. Majoriteten av dessa är inte ensamkommande barn (118 st) utan barn i familj (376 st), men där hela familjen eller familjens barn försvunnit. Ingen kan svara på vad som hänt dessa barn, men omständigheter tyder på att många fortfarande befinner sig i Sverige. Då dessa barn sannolikt är utan socialt skyddsnät är de sårbara för exploatering, bland annat inom sexhandeln, som hushållsslavar eller liknande.
Att barn i Sverige fortfarande försvinner, år efter år, utan att ett samlat ansvar tas från offentligt håll, är oacceptabelt. De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.
I dag finns varken statistik eller analyser för att förutse nya risksituationer. Det saknas även tydliga nationella rutiner och samarbeten mellan myndigheterna. Viktigast av allt är att alla barn ska ha rätt till samma skyddsnät, oavsett hur de kommer till Sverige. Skillnaderna är i dag stora mellan hur väl kommuner behandlar ärenden med barn i migrationsprocessen. En gemensam arbetsprocess för kommunerna måste tas fram. Barn i riskzon för exploatering ska inte behöva stå utan skydd för att de har oturen att hamna i en del av Sverige där rutiner och samarbeten saknas.
Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Varje barns försvinnande bör utredas som misstanke om brott och personer som utpekas som kurirer ska utredas noggrant. Vidare behövs ett effektivt internationellt rättsligt samarbete för att snabbt kunna utreda misstankar och en lagändring för att möjliggöra DNA-analys i asylärenden om misstanke finns att familjeförhållandena inte stämmer, utan att rör sig om människohandel eller annan exploatering. För att underlätta samarbetet mellan ansvariga myndigheter bör en central koordinerande grupp övervaka systemet så att alla barn i riskzon uppmärksammas, inte enbart ensamkommande.
Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?
Helena Karlén
ordförande Ecpat Sverige
Katarina Mohlin
kommunikationsdirektör försäkringsbolaget If
Fotnot. Försäkringsbolaget If delar på tisdag ut stipendiet Säkerhetsnålen till Sandra Atler, jurist på Ecpat, för hennes arbete mot barnsexhandel och barnpornografi. Prisutdelare är EU-minister Birgitta Ohlsson. Ifs Säkerhetsnål är ett stipendium på 50.000 kronor och går till en ung person som brinner för att stötta och hjälpa andra unga i svåra situationer. Stipendiet delas ut en gång per år.
