Hur påverkas barnen?

 

Påverkan på barn vid föräldrabortförande

 

Av Nancy Faulkner, Ph.D (filosofie doktor)

Publicerad 15 november 2008

Artikeln översatt till svenska av: Maria Danielsson och Catherine Rahal

Artikeln finns på: http://www.healthyplace.com/abuse/soc-um/impact-of-parental-child-abduction/menu-id-821/

Föräldrars bortförande av barn är en form av övergrepp mot barnet. Psykologen Dr. Nancy Faulkner diskuterar den dramatiska inverkan föräldrakidnappningar har på barnen, även kallat ’barnstöld’.

Presenterad vid:
United Nations Convention on Child Rights – FN: s Möte för Barns Rättigheter
9 juni 1999
av Nancy Faulkner, PhD
på uppdrag av
P.A.R.E.N.T.
och
Victims of Parental Child Abduction

Inledning

”På grund av de skadliga effekterna på barn, har kidnappning som begåtts av en förälder karaktäriserats som en form av barnmisshandel” rapporter Patricia Hoff, juridisk chef för Föräldrabortförande, Utbildning och Spridningsprojektet (PACT), American Bar Association om barn och lagen.

Hoff förklarar:
”Bortförda barn lider känslomässigt, och ibland fysiskt i händerna på kidnapparföräldern. Många barn får höra att den andra föräldern är död eller inte längre älskar dem. Barnet har ryckts upp från familj och vänner, och bortförda barn får ofta nya namn av sina kidnappare. De instrueras av kidnapparföräldern att inte avslöja sina riktiga namn eller var de bodde förut. (Hoff, 1997)

Som en tidig ledare inom det relativt nya området rörande föräldrabortförande/föräldrakidnappning av barn skrev Dr. Dorothy Huntington en artikel som publicerades 1982; Föräldrakidnappning: En ny form av barnmisshandel. Huntington anser att ur barnets synvinkel är ”barnstöld ett övergrepp mot barnet.”

Dr. Huntington menar att: ”vid barnstöld används barnen både som objekt och vapen i kampen mellan föräldrarna vilket leder till en brutalisering av barnen psykiskt, speciellt så förstörs deras känsla av tillit till världen runt omkring dem”.

På grund av vad som sker vid föräldrabortförande av barn betonar Huntington att: ”vi måste omvärdera barnstöld som barnmisshandel av den mest allvarliga sort” (Huntington, 1982, s. 7)

Det är en olycklig och uppenbar brist på litteratur om föräldrars bortförande av barn. Det är bara under de senaste två decennierna, Huntington (1982), Greif och Hagar (1993), och andra har börjat ta itu med de problem som barn till föräldrar som kidnappat dem måste leva med. Med växande oro för bortförda barn har en del experter myntat uttryck som ”Parental Alienation”, på svenska PAS (Parental Alienation Syndrom = Att Bli Främmande Inför en Förälder, på grund av vad den andra föräldern gör och säger) för att beskriva de potentiella negativa effekter på barn som utsatts för kidnappning av en förälder. Oberoende av de specifika termerna för att åskådliggöra effekterna av föräldrars bortförande av barn råder allmän enighet om att barnen är de resulterande offren.

Riskfaktorer för Föräldrakidnappningar
Föräldrar som kidnappar sina barn efter en skilsmässa har ökat alltsedan mitten av 1970-talet. Detta har skett parallellt med högre skilsmässoantal och de upptrappade tvisterna över vårdnad av barn (Huntington, 1986). Enligt Hoff (1997) så inkluderar termen ”föräldrakidnappning” att man tar, behåller eller gömmer ett barn från den andra föräldern, eller att en familjemedlem gör detta – vilket också kan ske gentemot den rättmätige vårdnadshavaren genom ett ombud (tredje part som agerar på den förälders vilja som kidnappar barnet). Föräldrakidnappningar sker gentemot gällande vårdnadsbeslut och umgängesrätt gentemot den kvarlämnade föräldern eller familjemedlemmen.

Den kidnappande föräldern kan flytta från stat till stat, vilket leder till en ny omgång av utredningar om övergreppet mot det bortförda barnet med varje flytt, i väntan på att socialen ska ingripa (Jones, Lund och Sullivan, 1996).

Eller så flyr kidnapparen till ett annat land vilket helt förstör några förhoppningar på hjälp för det kidnappade barnet av socialen i ursprungslandet. Det mest genomgripande scenariot är att den bortförande föräldern går under jorden, eller försvinner undan lagens tillämpning (då de lämnar hemlandet eller staten).

”Dessa kidnappningar är mycket skickligt påhittade och planerade och inbegriper ofta hjälp av familjemedlemmar. Den kvarlämnade föräldern har ingen ny adress eller telefonnummer.” (Clawar & Rivlin, s.115).
Huntington och andra tror att inneboende i människorovet och hemlighållandet av kidnappningen finns negativa konsekvenser för barn som utsatts. Det är Huntingtons påstående att en av de mest oroande faktorerna är att föräldern har flytt och ”är utom räckhåll för lagen och för samhället att skydda barnet”. För att undgå upptäckt gömmer sig den kidnappande föräldern – ”så vem vet vad som händer med barnet”! (Huntington, 1982).

Det bortförda barnet lämnas utan de garantier som normalt tillhandahålls av lagen. Detta gör barnet helt sårbart för diktat som den kidnappande förälder ställer, och som framgår i följande forskningsprojekt med Johnson och Girdner, har den kidnappande föräldern inte barnets bästa i åtanke, eller så kan kidnapparen fungera med svåra hinder.
En studie kallad Förebyggande av Föräldra- eller Familjebortförande genom Tidig Riskidentifiering utfördes av Dr Janet Johnston (Judith Wallerstein Center for Family in Transition) och Dr Linda Girdner (ABA Center för Barn och Lagen). Forskarna beskrev sex profiler som påvisar risk för bortförande, om en förälder:
1. Har hotat att kidnappa eller har bortfört tidigare.
2. Är misstänksam och misstrogen på grund av en övertygelse om att övergrepp har förekommit.
3. Har paranoid-vanföreställningar.
4. Är sociopatisk.
5. Har starka band till ett annat land, och;
6. Inte känner sig ålagda att följa rättsordningen.
Dessa konstateranden av Johnston och Girdner utgör en dyster prognos för barn som hålls i händerna på en sådan olämplig förälder.

Enligt Rand, så ser den bortförande föräldern, barnets behov som sekundära i förhållande till dess föräldra-agenda som består av att provocera, uppröra, kontrollera, attackera eller psykiskt tortera den andra föräldern. “Då borde det inte leda till någon förvåning, att en förälders bortförande av barn efter en skilsmässa, är en allvarlig form av barnmisshandel” (Rand, 1997).

 

Det är generellt accepterat att skilsmässa har en känslomässig inverkan på barn. Barn till bortförande föräldrar med problem, får bära en ännu större börda än så. “Behoven hos den problemtyngda föräldern, tar över barnets utvecklingsbehov, med resultatet att barnet blir psykiskt utarmat och att det handikappas i sina egna känslomässiga och sociala framsteg” (Rand, 1997). Eftersom problemet med föräldra-barn bortförande är känt att förekomma hos frånskilda föräldrar snarare än hos enade och intakta familjer, leder den orimligt känslomässiga bördan till ett förvärrat trauma vid bortförande. Rand rapporterar att fastän Wallerstein känner till PAS (Parental Alienation Syndrom) så föredrar Wallerstein och Blakeslee (1989) att använda termen “överbetyngt barn” för att beskriva detta problem.

 

Vid vårdnadstvister och bortföranden, kan utvidgade stödgrupper för föräldrarna bli en del av tvisten, — vilket leder till en sorts “stamkrig” (Johnston & Campbell, 1988). Där den ena sidan i första hand blir betrodd, — kan familj, vänner och yrkesmän, förlora sin objektivitet. Som resultat, kan den övergivna förälderns skyddande åtanke, uppfattas som dålig kritik, störande, och/eller som ett överdrivet dramatiskt beteende. Därför, kan den övergivna förälderns försök till att underlätta det trauma som ett oskyldigt barn har blivit utsatt för, vara ineffektivt, vid en förälders bortförande av ett barn.

 

Generellt så nämner inte kidnapparen något om den övergivna föräldern, och väntar tålmodigt på att tiden ska radera följdfrågor, så som “När kan vi få se mamma (pappa) igen?”. Dessa barn hålls gisslan … det förblir utanför sin uppfattningsförmåga, att en förälder som verkligen bryr sig om och älskar dem, inte kan få reda på vart de befinner sig” (Clawar & Rivlin, s.115).

Effekt av förälders bortförande av barn

 

Det är mer troligt att barn som har blivit psykiskt kränkta och misshandlade genom bortförande i sig, kan uppvisa en varieté av psykiska och sociala handikapp. Dessa handikapp gör dem känsliga för skadliga influenser utifrån (Rand, 1997). Huntington (1982) listar några fördärvliga effekter av en förälders bortförande av ett barnoffer:

 

• Depression.
• Förlust av samhörighet.
• Förlust av stabilitet, säkerhet, och förtroende.
• Överdriven rädsla, till och med för vanliga händelser.
• Ensamhet.
• Ilska.
• Hjälplöshet.
• Avbrott i identitetsutveckling.
• Rädsla för att bli övergiven.

 

Många av dessa ogynnsamma effekter kan jämföras med de problem som kännetecknar RAD (Reactive Attachment Disorder), de diagnostiska kategorierna i följande sektion, och sektionen om rädsla för övergivelse, inlärd hjälplöshet, och skuldkänslor som följer.

Reaktiv anknytningsstörning.

 

Anknytning, är det djupa och bestående band som etablerats mellan ett barn och dess vårdgivare under livets första år. Det influerar djupgående varje beståndsdel av en människas tillstånd, — sinne, kropp, känslor, relationer, samt värderingar. Barn som saknar en säker anknytning till en vårdgivare, blir ofta arga, trotsiga, anti-sociala, och kan växa upp till att bli föräldrar som själva är okapabla till att etablera denna avgörande grund, mellan sig själva och sina barn (Levy & Orlans, 1999).

 

Barn som saknar varaktighet i sina liv utvecklar ofta ett “en-dag-i-taget” perspektiv på livet, vilket har en effekt på en lämplig utveckling av den kognitiva beteende-kedjan — tankar, känslor, handlingar, val och utfall. “De tänker, ’Jag har blivit förflyttad så många gånger, och jag kommer att bli förflyttad igen. Så varför borde jag bry mig?’” (ACE, 1999).

 

Stringer (1999) och andra experter på anknytningsstörning är överrens om att den största risken för att utveckla denna störning, är under de första åren i livet. Denna störning är klassificerad i den Diagnostiska och Statistiska Manualen över Mentala Störningar (DSM-IV, The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) som Reaktiv Anknytningsstörning (Reactiv Attachment Disorder). Enligt Stringer, är vanliga orsaker till anknytningsstörning:

 

• Plötslig och traumatisk separation från primär vårdnadshavare (genom död, inläggning på sjukhus till följd av sjukdom, eller vid kidnappning av barn).
• Fysisk, känslomässig, eller sexuell misshandel.
• Försummelse (av fysiska eller känslomässiga behov).
• Inkonsekvent eller otillräcklig vård hemma eller inom barnomsorg. (vårdnad måste inkludera att hålla om, prata med, uppfostra, liksom att tillgodose grundläggande fysiska behov)
• Kronisk depression av primär vårdnadshavare.

 

Det är bevisat att sambandet mellan dessa faktorer placerar barn som kidnappats av en förälder, under hög risk att uppleva liknande förhållanden och liknande omständigheter.

 

Anknytning är den inverterade processen av känslomässig förbindelse. Denna fundamentala och nödvändiga utvecklingsprocess påverkar ett barns fysiska, kognitiva, och psykiska utveckling. Den blir grundläggande vid utvecklingen av grundläggande tillit eller misstro, och formar hur barnet kommer att relatera till omvärlden, hur barnet kommer att lära sig, och hur barnet kommer att forma förhållanden genom livet.  “Om denna process är avbruten, kan det bli så att barnet ej kan utveckla den säkra bas som är nödvändig för att stödja framtida hälsomässig utveckling” (Stringer, 1999).

Stringer (1999), Van Bloem (1999), The Attachment Center (ACE, 1999), och kriterier i “Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM-IV, 1994) identifiera en signifikant och problematisk lista över beteenden associerade med problematisk anknytning:

 

• Oförmögen att engagera sig i tillfredställande inverterade förhållanden.
• Ytligt engagerad, charmerande (inte genuint).
• Brist på ögonkontakt.
• Urskillningslöst tillgiven mot främlingar.
• Brist på förmåga att ge och ta emot tillgivenhet utifrån föräldrars villkor (inte kelig/gosig).
• Alltför krävande och efterhängsen.
• Dåliga grupprelationer.
• Svagt självförtroende.
• Tillgiven mot främlingar eller försök till att ge sig av med främlingar.
• Vägrar, motsätter sig, eller känner sig obekväm med tillgivenhet på föräldrars villkor.
• Oupphörligt babbel eller fåniga frågor.
• Hyperaktiv, överaktiv, eller avsaknad av uppmärksamhet.
• Dåligt, underutvecklat, eller inget samvete.
• Hamstra, sluka i sig, ätstörningar, eller gömma mat.
• Intensiva kontrollkamper.
• Signifikanta inlärningsstörningar eller inlärningshastigheter.
• Eldtändande, eldlekande, eller intresse av eld.
• Dagliga lögner eller lögner trots att sanning är uppenbar.
• Intresse för vapen, blod, eller levrat blod.
• Destruktiv mot sig själv eller andra.
• Våldsam mot djur, syskon, eller andra.

Denna tråkiga lista över störande, och andra konstellationer av beteenden som har bevisats hos bortförda barn, omfattar kriterier från varierande kategorier av barndomsstörning, i “The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders“, som kan leda en till att ge följande diagnoser:

 

• “Reaktiv anknytningsstörning” hos spädbarn eller tidig barndom;
• Separationsångest;
• Barndomsfobier;
• Uppmärksamhetsstörning/Hyperaktiv störning;
• Uppförandestörning;
• Splittrat beteende;
• Oppositionell utmaningsstörning;
• Ätstörningar;
• Inlärningsstörning NOS;
• Tillbakabildande-och elimineringsstörningar;
• Post traumatiskt stress syndrom.

 

Som en relativt ny diagnos i “The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” är “Reactiv Attachment Disorder” (RAD), också känd som “Attachment Disorder” (AD), ofta missförstådd, och relativt okänd (ACE, 1999). Trots att officiella DSM-IV diagnoser kan bli förbisedda av vissa yrkesmän, så observerades fenomenet med anknytningsstörning för 50 år sedan av Rene Spitz, i de välkända studierna om apor. Spitz rapporterade att mycket unga apor till och med kunde dö, om ingen lekte, pratade, höll om, strök, eller skötte om dem. Vissa arter av unga apor dog när de övergavs. Till och med en kortvarig separation mellan en mycket ung apa och dess mor, syntes två år senare, genom att den blev blygare, mer efterhängsen, och hade svårare att relatera till andra.

 

Människor är sociala djur. Om vi blir övergivna som spädbarn, eller som mycket unga, protesterar vi kanske först genom att skrika, sedan tyst dra oss tillbaka; slutligen, isolerar vi oss och blir apatiska. Övergivna, så kan vi leka med vissa, utan glädje, men där finns ingen känslomässigt engagemang (Tucker-Ladd, 1960).

 

DSM-IV (1994) definierar RAD som påfallande störande, och som ett utvecklingsmässigt olämpligt, socialt förhållande, i de flesta fall som inträffar innan fem års ålder. Enligt Van Bloem (1999), feldiagnostiseras ofta RAD av oerfarna yrkesmän, för att vara Oppositionell Utmaningsstörning, Uppmärksamhetsstörning, Depression, Autism, Post Traumatiskt Stress Syndrom, Bipolär störning, eller Uppmärksamhetsstörning/Hyperaktivitetsstörning. Andra RAD-experter uppskattar att denna störning har blivit feldiagnostiserad som Bipolär störning eller Uppmärksamhetsstörning, i allt från 40 till 70 procent av fallen (ACE, 1999).

 

Bloem (1999) anser att RAD ofta ackompanjeras av andra diagnoser (listade ovan), men att RAD i de flesta fall borde vara den primära diagnosen, och att fokus bör ligga på att ingripa så tidigt som möjligt. Vissa yrkesmän kan ha en något annorlunda inställning till det diagnostiska perspektiv som Bloem föredrar; men de flesta skulle ändå hålla med om att, det erhållna trauma som ett barn, — som under en tid blivit bestulen på hela sin värld av bekantskap, — är känslomässigt, utvecklingsmässigt och psykiskt förödande.

Van Bloem (1999) rapporterar att för ett barn “är det inte möjligt att utveckla riktigt självförtroende och finna ro, utan att lösa avvikelser och känslomässig smärta, som uppstått till följd av påfrestande eller skadade, känslomässiga band till föräldrar och familj.” Enligt Van Bloem, hjälper anknytning ett barn att:

 

• Nå full intellektuell potential;
• Sortera iakttagelser;
• Tänka logiskt;
• Utveckla samvete;
• Förlita sig på sig själv;
• Klara av stress och frustration;
• Hantera rädsla och oro;
• Utveckla framtida relationer; och
• Förminska avundsjuka (Van Bloem, 1999).

 

Orden “anknytning” och “band” är kompatibla. Dessa anknytningsskadade individer, misslyckas oftast med att utveckla ett samvete, och lär sig inte att känna tillit. Individer med AD (anknytningsstörning), har svårt att forma intima, hållbara relationer (ACE, 1999). Barn med avbrott i anknytning, projicerar ofta en bild av självtillräcklighet och charm, medan de döljer inre känslor som osäkerhet och självhat.

Dessvärre, svarar ej dessa barn särskilt bra på ett traditionellt föräldraskap eller terapi, eftersom båda bygger på barnets förmåga att forma relationer (Stringer, 1999).

Vuxna som överlevt misshandel, kan uppleva långa eller kroniska symptom, som resultat av barndoms trauma. Till exempel så kan en person som har blivit fysiskt misshandlad, lida av depression eller oro. Ett offer för sexuella övergrepp under barndomen, kan uppleva symptom som Posttraumatisk Stress, eller andra störningar som bevisats i DSM-IV kriterier, för vuxna med mentala hälsostörningar som;

 

• Torgskräck
• Posttraumatiskt Stress Syndrom
• Dissociativ Identitetsstörning
• Dystymi
• Drog beroende eller besittning
• Generaliserad Fobi
• Större Depressiv Störning
• Panikattack eller Panikstörning
• Borderline Personlighetsstörning

 

Allt för ofta går barn som lider av RAD, obehandlade och växer upp till att bli vuxna utan samveten (Antisocial Personlighetsstörning) där de ej bryr sig om någon annan än sig själva. “Föräldradrömmar är försvunna, och de växer upp utan att bry sig om och utan socialt samvete” (ACE, 1999).

Inlärd Hjälplöshet.

 

Konceptet Inlärd Hjälplöshet, bygger på det högt respekterade arbetet av Seligman år 1975, då han observerade detta hjälplösa tillstånd hos djur, som var okapabla till att träda in i sin miljö. Seligman utsatte hundar för slumpmässiga elchocker med olika intervall, som var helt orelaterade till deras viljemässiga beteenden. Inget av det hundarna gjorde kunde skydda dem från att bli elektrifierade. Under denna experimentella studie, blev hundarna passiva och vägrade lämna sina burar, trots att burarnas dörrar eventuellt lämnades öppna medan chockbehandlingen fortsatte.

 

“Nyckeln till modellen för Inlärd Hjälplöshet, är bestraffning som är totalt orelaterad till offrets beteende, det vill säga, offret behöver inte göra något fel för att bli bestraffad” (Lalli, 1997). Som en konsekvens till detta, placerar ett offer sig själv i virtuell husarrest, utan att ha blivit tvungen till detta. I en situation där en förälder bortför sitt barn, känner barnoffret ej till varför han eller hon har blivit bortförd, saknar kontroll över situationen, trots att där kan finnas stark ilska, frustration och förvirring, — den totala hjälplösheten kan resultera i uppgivenhet till omständigheterna.

Denna uppgivenhet och ytliga framställning av viljekraft till omständigheten, kan resultera i total förödelse, förlust av kontroll och total hjälplöshet, — snarare än accepterande.

Rädsla och Fobier.

 

De flesta fobier är grundlösa och överdrivna, så som rädsla för folksamlingar, små utrymmen, att tala inför större grupper, och rädsla för höjder. Denna rädsla för ofarliga situationer kan associeras med fantasier av hemska konsekvenser, så som rädslan av att tala inför en grupp. Skrämmande och irrationella tankar om vad som skulle kunna hända, sammanförs med den verkliga situationen, vilket därför bygger upp en reaktion av rädsla. Till exempel kan ett barn på kvällen ha fantasier om spöken som lurar under sängen och i garderoben. Ju starkare fantasier, desto större rädsla när ljuset är släckt. Så småningom kommer rädslan att uppstå innan det är sängdags, av en förväntan om att befinna sig i mörker.

 

“På samma sätt, har de flesta av oss åtminstone en svag rädsla för mörkret. Relativt få människor har blivit attackerade i mörker, och ingen utav spöken eller monster.

Trots det, vid 3- eller 4-års ålder (så fort våra fantasier har utvecklats tillräckligt) börjar vi fantisera att skrämmande kreatur lurar i mörkret. Våra egna fantasier skapar vår rädsla för mörker.” (Tucker-Ladd, 1960)

Barn som blivit bortförda, har blivit av med nästintill allt välbekant –

leksaker, personliga ägodelar, vänner, släktingar, lärare, grannskap, lekplatser, favoritaffärer och restauranger, — dagliga rutiner — och sin förälder. Plötsligt bortryckt ifrån allt som är välbekant, och kvarhållna i ett helt nytt samhälle, utan tillräcklig förberedelse, — rädslan för det okända, framtida händelser, känslomässig trygghet, och fysisk säkerhet, kan löpa amok och bli irrationell. Det äkta hotet blir till och med ännu mer överdrivet, och kapaciteten att handskas med hotet verkar helt otillräckligt. “Detta är fruktansvärt, utanför min kontroll, och jag kan inte göra något åt det.” Överväldigad av stressen från all ny stimulans, och oförmögen att förstå sig på situationen, kan det leda till att ett barn bygger upp en överdriven oro och rädsla, vilket i sin tur kan utvecklas till kronisk oro, stressreaktioner, depression, paranoia och/eller andra komplikationer som är omdiskuterade i följande sektion.

Stress och Generaliserad Fobi

 

En av ledarna för teorier om oro, Hans Selye, spenderade en livstid i att studera stress, och antog att nästan vilken förändring som helst är en stress faktor, då det är ett medföljande krav att hantera en ny situation. Om normala, dagliga stressfaktorer, förhöjs till ovanliga och traumatiska händelser, så som bortförandet av ett barn, kan de korta och långvariga effekterna skada barnets utveckling och funktioner, — enda in i vuxen ålder.

 

Där finns tre skeden i “General Adaptation Syndrome” (GAS). I Alarmskedet, uppstår fysiologiska förändringarna, — hjärtat slår snabbare, andningen ökar och blir mer alltmer påfrestad, sinnen blir åtminstone tillfälligt mer alerta, utsöndring av svett ökar, — allt förbereder kroppen på att fly eller fäkta. Kroppen svarar med panik, en reaktion på fly eller fäkta dilemmat. Under fortsatt stress, påbörjar nästa skede, — Resistans. Kroppen blir utmattad och försöker justera och anpassa sig till stressen.

Trots försök till att anpassa sig, jobbar det autonoma systemet fortfarande på övertid.

Om stressen förlängs (dagar, veckor och månader), utarmas resistansen ytterligare, och utmattning uppstår. Kroppen är utarmad på energi, för fortsatt anpassning till stressen. Kroppen ger upp, och vissa synliga resultat på skadorna uppstår, — speciellt för hjärtat, njurarna och magen. Vanligtvis uppstår psykosomatisk störning. Dessa somatiska störningar är psykologiskt överförda, fysiska svårigheter, så som; apati, smärta, högt blodtryck, huvudvärk, orolig mage, och sömnsvårigheter. Känslan av hopplöshet och förvirring medföljer generellt de fysiska symptomen, och förmågan att fatta beslut försämras under intensiv och förlängd stress.

Omfattande resultat av olika studier har demonstrerat att dessa psykosomatiska, fysiologiska och skadliga konsekvenser, även kan uppstå som ett resultat av förlängd stress från omständigheterna av barndomstrauma. Potentialen för skadliga effekter av skilsmässa hos barn, har blivit vida känt. Stress har dokumenterats ta sig in i hjärnan, det kardiovaskulära systemet, immunsystemet, och det hormonella systemet. Till exempel, så har man upptäckt att vuxna kvinnor, som har överlevt sexuella övergrepp under barndomen, har ett mindre “Hippocentra” (minnescentra) i hjärnan, än vad andra kvinnor har. Stress symptom som syns som vuxna, kan vara resultatet av händelser från många år tillbaka, t.ex. så kan långsiktiga effekter av skilsmässa, så som rädsla för intimitet, uppstå mycket senare i livet, — 10 eller 15 år senare.

Hos barn, kan långvarig stress resultera i att vissa av barnets beteenden tillbakabildas, så som äldre barn som suger på tummen, överdriven klängighet, oförklarligt gråtande, sängvätande, och vredesutbrott.

 

Långvarig stress också visa sig genom omflyttning och omdirigering av impulser (ofta ilska), från det riktiga hotet, till en oskyldig och säkrare person. Ofta, omdirigeras den, därför att hotet är för farligt för att konfrontera. Detta kan vara fallet där ett bortfört barn riktar sin ilska från kidnapparen till en annan person, möjligtvis den bortstötta föräldern, för att den inte kunde rädda sitt barn och återställa livet till hur det var innan. En annan form av omflyttning är den inåtvända. Istället för att känna hat mot en annan person, är den inåtvänd mot den egna individen. Detta är inte ovanligt vid depression och självmord.

 

Långvarig stress och frustration av att lösa en konflikt i ett försök att underlätta ängslan, kan resultera i att följande reaktioner bildas, — förnekande och omvända känslor. Kärlek blir till hat, eller hat till kärlek. Till exempel så kan barnet, vid problem mellan förälder och barn, uttrycka sin ilska genom överdriven närhet.

I den situationen så kan barnet utåt sett verka ha starka band mellan sig och föräldern (som bidrar till stressen); om barnet skulle tillfrågas, så skulle barnet utge sig för att ha ett starkt och kärleksfullt föräldra-barn förhållande till sin förälder.

 

Ytterligare en reaktion av stress är identitet, — försök att knyta an till den person som är ansvarig för stressfaktorerna, och bli som förövaren i ett försök till att underlätta sin oro till konflikt med denne. Som ett exempel så har offer för sexuella övergrepp, varit kända för att starkt identifiera sig med förgriparen, till och med så långt att de har utvecklat intima förhållanden med fängslade förgripare. I dessa fall så kan offer försöka efterlikna, och bli alltmer som förövaren. Identifiering med och försök till att efterlikna en förövare, är speciellt sanna i de fall där barnoffer till sexuella övergrepp har blivit till vuxna förbrytare. Vid föräldrars kidnappande av barn, har det blivit känt att vissa barn försökt identifiera sig med den kidnappande föräldern, så pass långt att de helt avvisar och beskyller den bortstötta föräldern, trots att den saknar bevis på skuld.

Stress kommer också ofta i konflikt med prestationsförmåga, vilket resulterar i förhindrad inlärning, försämrat beslutsfattande, och avbruten utveckling.

Intensiv och långvarig stress, speciellt under barndomen, kan utveckla en överreaktion av stress, — till och med år senare.

Intensiva reaktioner av stress och resulterande misslyckanden, blir till en självdriven cykel där stress utvecklar mer stress, och leder till fler misslyckanden. Fortsatta misslyckanden föder en känsla av hjälplös- och hopplöshet, vilket för oss tillbaka till inlärd hjälplöshet och uppgivenhet.

 

Generaliserad AD (GAD) är mycket intensivare än normal oro, generellt upplevd dagligen. Det är en kronisk och överdriven oro/spänning, trots att tid har förflutit, omständigheter har förändrats, och det inte verkar finnas någonting som fortsätter att provocera till denna oro.

Att ha denna störning innebär att individen inväntar sig en katastrof, och upplever en stark oro över hälsa, ekonomi, familj eller jobb. Problemen generaliserar till andra situationer i livet, blir självbärande, och då är de ursprungliga stressfaktorerna svåra att identifiera.

 

Personer som lider av GAD, verkar inte kunna hantera sin oro, trots att de kan inse att deras oro är intensivare än situationen kräver.

De verkar inte kunna slappna av, ofta ha svårt att somna eller sova till följd av oro som åtföljs av fysiska biverkningar, så som; att ligga och vrida sig, muskelspänningar, huvudvärk, irritation, svettning eller plötsligt värmeslag. Det kan förekomma känsla av svindel, att inte få tillräckligt med luft, illamående eller kissnödighet; eller, så kan det finnas en nästintill konstant känsla av att ha en klump i halsen. Det kan finnas högre värden av uppskrämdhet, apati, eller koncentrationssvårigheter. I allvarliga fall, kan utbrott av GAD vara mycket försvagande, vilket kan göra det svårt att avklara till och med de enklaste av de vardagliga aktiviteterna (DSM-IV, 1994).

Skuld.

 

Det är svårt för vissa att förstå skuldkänslor hos ett offer, speciellt då offret är ett barn.

Överlevande offer till sexuella övergrepp, fortsätter att påminna oss om hur de har känt skuld — skuld över att de kan ha varit orsaken till övergreppet, skuld över att ha känt välbehag, skuld över att ha förstört familjeförordningen då övergreppet upptäcktes, och skuldkänslor för förgriparens juridiska konsekvenser.

Litteratur om skilsmässor har gjort slut på referenser om hur barn har känt att de på något sätt varit orsak till problemen mellan föräldrarna, och hur de på något vis bar ansvar för den kulminerande separationen av familjen. Skuldkänslorna hos ett bortfört barn är desamma.

 

“Dessa barn känner sig extremt skyldiga när de återvänder, och är mycket rädda för den andre förälderns reaktion. De vet inte vem de ska tro, är förvirrade, och mycket rädda. Många barn har en känsla av att stölden var deras fel, och att den kunde ha undvikits. De beskyller sig själva för både stölden och skilsmässan. Många av de äldre barnen känner stark skuld över att inte ha försökt kontakta föräldern som varit offer. Dessa barn känner att de inte kan ha ett förhållande med någon av föräldrarna, och de känner sig kluvna mellan dem. Det är inte ovanligt att se total förvirring, då de återförs, och speciellt med en känsla av att ha återförts till en främling.” (Huntington, 1982, sid. 8)

 

Akut Stressreaktion och Posttraumatiskt Stress Syndrom

 

Det är vanligt att yrkesmän diagnostiserar offer till övergrepp, (så som sexuella övergrepp och bortförande av barn) med Akut Stressreaktion och Posttraumatiskt Stress Syndrom då typiska förhållanden och symptom uppvisas. Enligt kriterier i “The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (1997), så har en person som lider av Akut Stressreaktion blivit utsatt för en traumatisk händelse där båda av följande kriterier var involverade:

 

 

Personen upplevde, bevittnade, eller konfronterades med en händelse, eller flera händelser, där hot om allvarlig skada/död eller allvarlig skada/död inträffade, eller där hot mot ens egen eller någon annans fysiska integritet förekom;

Vilket medförde att individen kände en intensiv rädsla, hjälplöshet eller skräck.

 

Varpå tre (eller flera) av följande olika symptom uppträdde, antingen då personen upplevde den påfrestande händelsen, eller efteråt:

 

• En subjektiv känsla av domning, avskildhet, eller frånvaro av känslomässig reaktion;
• En förminskad medvetenhet, av hans eller hennes omgivning (“vara i ett mörker”);
• Avrealisering;
• Avpersonalisering;
• Specifik minnesförlust (till exempel, oförmåga att minnas en viktig del av traumat).

 

Som många av de reaktiva effekterna och symptomen som omnämnts ovan, inkluderar denna diagnostiska kategori också märkbara symptom av oro eller ökad upphetsning (så som; sömnsvårigheter, irritation, försämrad koncentration, överdriven uppmärksamhet, överdriven uppskrämdhet, motorisk rastlöshet). Ett övergreppsoffer kan uppfylla kriterierna för denna diagnos då påfrestningen orsakar kliniskt signifikant smärta. Vid försvagning socialt, yrkesmässigt eller inom annat viktigt funktionsområde; eller då påfrestningen försvagar individens förmåga att slutföra en nödvändig uppgift, som att få nödvändig hjälp eller mobilisera personliga resurser genom att berätta för familjemedlemmar om den traumatiska upplevelsen.

Bortstött förälder och det Överbelastade barnet

 

“Fysiska kidnappningssituationer gör barn extremt känsliga för indoktrinering, riktad mot den förälder som blivit måltavla. Oftast är den upplagda strategin att skrämma barnet till att tro att det enda sättet att existera, är att fly någon mångsidig fara som riskerar att drabba föräldern, barnet eller båda två, av den förälder som utsetts till måltavla” (Clawar & Rivlin, sid. 115).

 

I “Children Held Hostage”: Efter Arbete med Programmerade och Hjärntvättade barn, detaljerar Clawar och Rivlin tecken på ett bortfört offers

“missanpassning som går bortom effekten av separation och skilsmässa” (sid. 129). Författarna klargör att konsekvenserna av en förälders bortförande av barn är “specifikt besläktade med effekterna av hjärntvättning och programmering.”

Clawar och Rivlin räknar upp 25 resulterande utslag, inklusive ilska, förlust av självförtroende och självkänsla, utveckling av rädsla och fobier, depression, sömnsvårigheter, och ätstörningar.

 

“Hjärntvättning” och “programmering” är termer som används alltmer frekvent av experter för föräldrars bortförande av barn. Dessa termer kan till en början väcka anstöt eller fjärma läsaren, som ej känner till Föräldrautanförskap och Bortföringsdynamik. “Hjärntvättning” och “programmering” — eller att förändra ett barns sätt att se på saker,  — kan vara en avsiktlig eller oavsiktlig process, där en förälder försöker påtvinga barnet sitt sätt att se på saker, genom en längre period av ouppmärksammad upprepning.

 

Enligt Garbarino et al. (1986),  kan psykisk misshandel ses som ett mönster av ett vuxet beteende, som är psykiskt skadligt för ett barn, genom att sabotera den rimliga och normala utvecklingen av barnets själv- och socialkompetens. Fem typer av psykisk misshandel var identifierade av Garbarino et al. och upptagna av Rand (1997) i PAS, för att skapa en struktur som kan hjälpa till att förstå hjärntvättning, och föräldrars utanförskap:

 

Avvisande – Barnets rätt till ett förhållande med båda föräldrarna avvisas. Barnet har anledning till att känna oro för att bli avvisad och övergiven av den bortstötande föräldern, om positiva känslor uttrycks mot den andra föräldern och om människor och händelser som associeras med den föräldern.

Terroriserande –  Barnet mobbas eller blir verbalt misshandlat till att bli livrädd för den bortstötta föräldern. Barnet brutaliseras psykiskt till att känna rädsla för kontakt med den bortstötta föräldern, och det görs vedergällande av den bortstötande föräldern vid minsta lilla positiva känsla som barnet kan tänkas ha för den andre föräldern. Psykisk misshandel av denna sort kan åtföljas av fysisk misshandel.

Ignorering – Föräldern är känslomässigt otillgänglig för barnet, vilket leder till känslor av försummelse och övergivenhet.

Frånskilda föräldrar kan selektivt hålla tillbaka kärlek och uppmärksamhet från barnet, som en subtilare form av avvisande, vilken formar barnets beteende.

 

Isolering – Föräldern isolerar barnet från normala möjligheter till sociala relationer. I PAS, förhindras barnet från att delta i normala sociala interageranden med den bortstötta föräldern, liksom släkt och vänner på dennes sida av familjen. I allvarliga fall av PAS, kan social isolering av barnet ibland utvidgas från att bara gälla den bortstötta föräldern, till att gälla vilken social kontakt som helst som kan leda till barnets autonomitet och självständighet.

Korruption – Barnet socialiserats ej och förstärks av den bortstötande föräldern i att ljuga, manipulera, visa aggression mot andra, eller genom annat beteende som är självdestruktivt. Med falska anklagelser om misshandel, blir barn i PAS också korrupterade genom att vid upprepade tillfällen involveras i diskussioner som omfattar den bortstötta förälderns avvikande sexualitet, eller släkt och vänner som är associerade med den föräldern. I allvarliga fall av PAS tränar den bortstötande föräldern barnet till att bli en agent för sin aggression mot den bortstötta föräldern, där barnet aktivt deltar i att bedra och manipulera, med syftet att trakassera och plåga den bortstötta föräldern.

Separationsångest och Rädsla för att bli övergiven.

 

Separationsångest och rädsla för att bli övergiven är noterbart tillräckligt för att göra sig förtjänt av att omnämnas separat från rädsla och inlärd hjälplöshet. Medan detta problem ger uttryck för att möta kriterier för Barndomsfobier, så är dragen i detta fall specifikt typiska efter att ha blivit bortförda från, och till synes övergivna av en förälder. Som nämnts ovan, då barnet eventuellt ej har någon aning om vilka räddningsförsök den bortstötta föräldern har gjort, så kan barnet tro att det har blivit strandsatt av den föräldern, och kan ha övertygats av den bortförande föräldern, att den bortstötta föräldern är död, eller ej längre bryr sig om barnet.

 

Enligt DSM-IV (1997) så har Separationsångest manifesterats genom utvecklingsmässigt sett, olämplig och kraftig oro för separation från sitt hem, eller från de personer som individen har knutit an till, genom tre (eller flera) av följande:

 

• Kraftigt återkommande oro, då separation från hem eller personer med stark anknytning inträffar, eller är förväntade;
• Ihållande och kraftig oro för att förlust eller tänkbar skada, kan drabba personer med stark anknytning;
• Ihållande och kraftig oro för att en olycklig händelse kan leda till separation från personer med stark anknytning (till exempel genom att tappa bort sig, eller bli kidnappad);
• Ihållande motvilja eller vägran till att gå till skolan eller någon annanstans, av rädsla för separation;
• Ihållande och kraftig rädsla eller motvilja till att vara ensam eller utan personer med stark anknytning hemma, eller utan vuxna i andra miljöer;
• Ihållande motvilja eller vägran till att gå och lägga sig, utan att vara nära en person med stark anknytning, eller till att sova borta;
• Upprepade mardrömmar som involverar temat separation;
• Upprepade klagomål över fysiska symptom (så som huvudvärk, magknip, illamående eller kräkningar) då separation från person med stark anknytning inträffar eller är förväntad.

 

Det upprörda tillståndet varar i minst 4 veckor. Det uppstår innan 18 års ålder. Det upprörda tillståndet framkallar kliniskt signifikant plåga, eller försvagning av sociala, akademiska (yrkesmässiga) eller andra viktiga funktionsområden (DSM-IV, 1997).

 

Till och med barn som inte har genomlidit ett trauma där de har blivit bortförda, kan uppleva Separationsångest och rädsla för att bli övergiven.

En förälders, familjemedlems, eller väns förälders död, liksom förlängd frånvaro av en förälder, och andra faktorer som är förväntade i livet, kan leda till separationsångest. Då så är fallet, så kan man bara föreställa sig hur kraftig separationsångest ett barn som blivit övergiven av sin förälder i samband med ett bortförande, kan ha.

Sorg.

 

Siegelman (1983), en expert på sorg, hävdar att förändring är upprörande, därför att vi lämnar kvar en del av oss själva. All sorg involverar förlust av det igenkända, och övergivande av en verklighet som har kontribuerat till förståelse och konsistens. Elizabeth Kubler-Ross, en välkänd auktoritet inom sorg, hävdar att livets näst mest intensiva påfrestning efter död, är skilsmässa eller förlust av ett kärleksförhållande. “Kärleksförhållande” i detta sammanhang, gäller alla familjära eller nära förhållanden, till exempel; make-hustru, föräldra-barn, syskon, osv.

 

Det bortförda barnet upplever inte bara den fysiska distansen till, och förlusten av en förälder, barnet kan dessutom ha letts till att tro att föräldern är död. Bortförande föräldrar är frekvent kända för att hitta på historier om den bortstötta föräldern, för att tysta ner det uppskrämda barnets ifrågasättande. Med en förälders död, kommer generellt en förlust av anknytning, historia, och rötter. Enligt Ross, så är en plötslig, och oförväntad förlust svårare att acceptera, än en förväntad förlust, som vi har haft tid att förbereda oss på, vilket är fallet för ett kidnappat barn.

 

Förlust- och sorgexperter är också överrens om att förlusten av en person som vi är beroende av, är svår att hantera, speciellt om det beroendet lämnade oss utan ett eget liv, oförmögen till att ta hand om oss själva — så som i ett bortfört barns fall, där det kidnappats från en förälder, som han eller hon var beroende av. Dessutom är stöd från personliga stödgrupper — familj och vänner — en viktig faktor vid återhämtande från förlust. Stöd för sådana förluster är troligtvis speciellt svaga, då man bor långt bort från sin familj eller har ett fåtal vänner, så som det sorgtyngda barnet som har fråntagits deras eget stöd och verklighet.

Ett bortfört barn har förlorat flest, om ej alla sina stödgrupper.

 

Så tillagt till barnets långa lista av utmaningar, problem, belastningar, och förvirring — är sorg. Sorg över den frånvarande föräldern. ett liv som ej längre existerar, vänner, nära och kära, och den säkerhet och det välbefinnande som livet innan innebar.

Vad har rapporterats om bortförda barn?

 

Enligt Grief’s (1999) personliga anteckningar från föreläsningar om “The Impact of Parental Abduction on Children”, så har följande upplevts av “barn på flykt”, vare sig de befinner sig i sitt ursprungsland, eller har flyttats över internationella gränser:

 

Fysisk, sexuell och känslomässig misshandel (förhåller sig från 6% med Finkelhor, och högre enligt andra);

Försummelse vad gällande omvårdnad, föda, och psykisk uppfostran;

Specifik träning i att vara hemlighetsfull i relation till att gömma en känsla av individualitet, gömma fullföljanden, ej lita på myndigheter, osv.;

Utsättas för lögner om den sökande föräldern, vilket inkluderar lögner om att den sökande föräldern har övergivit barnet, inte längre älskar barnet, eller att den sökande föräldern är död;

Konstant förflyttas och förnekas barnet kontakt med någon annan än kidnapparen, under en signifikant tid – detta kan innebära en avbruten kontakt med syskon, lärare, vänner, mor- eller farföräldrar, eller andra släktingar;

Det kan också tilläggas att, på en mer komplex nivå, utsätts ett bortfört barn för en dynamisk situation, där barnet kan ta sig an en olämplig, mer vuxenlik roll. I vissa fall så kan barnet bli beskyddande eller vårdande av kidnapparen, utifall att kidnapparen verkar vara i behov av känslomässig uppmuntran. I andra fall så kan barnet överidentifiera sig med kidnapparen i en “vi mot dom” mentalitet, där misstro mot myndigheter är normen. Ett möjligt resultat av båda fallen, är att det lokaliserade barnet väljer att stanna hos kidnapparen!

För att bekräfta det som nämnts ovan vad gällande effekten av barnbortförande,

Så kan sorg tilläggas, och vid återhämtande kan barnet, enligt litteraturen, uppleva:

 

• A. Oro över säkerhet eller ett nytt bortförande;
• B. Skuld och skam;
• C. Förvirring vad gällande sin identitet, om namnändring har gjorts;
• D. Lojalitetskonflikt mellan den sökande föräldern och kidnapparen, som barnet kan ha identifierat sig med;
• E. Specifika problem så som depression, oro, normlöshet, sängvätande eller att suga på tummen; och
• F. Psykiskt tillbakabildande, tillbakadragande, PTSD-lika symptom, och extrem fruktan.

 

Som vuxna är det många offer efter bittra vårdnadsstrider som permanent har flyttats från en av sina föräldrar, flyttats över till en ny stad och tvingats anta en ny identitet, som fortfarande längtar efter att återförenas med sin förlorade förälder. Deras förlust kan aldrig kompenseras. Barndomen kan aldrig återupplevas. På det viset är känslan för historien, intimiteten, skapandet av värderingarna och moralen, självkännedomen som man får genom att känna till sin egen start, kärleken, kontakten med hela släkten m.m. för alltid försvunnen. Det finns helt enkelt inte ett enda barn som har förmågan att skydda sig själv gentemot en sådant ovärdig och komplett förlust.” (Clawar & Rivlin)