Bryssel II-förordningen är en förstärkning inom EU av Haagkonventionen. Den går snabbare och ser till att man nästan inte kan vägra ett återlämnande inom EU. Den fungerar också för att verkställa vårdnadsdomar inom unionen. Kort sagt är den användbar för att visa att en dom från en domstol i ett EU-land också gäller i övriga EU-länder och kan verkställas där också.
Den nya Bryssel II-förordningen (EG) nr 2201/2003.
För att förstärka Haagkonventionen EU-länder emellan så tillkom Bryssel II-förordningen. Den innebär bl.a. att sexveckors fristen är obligatorisk för domstolarna att följa och inte bara en rekommendation såsom den ibland tolkas av andra stater. Det är också nästan omöjligt för en domstol i EU att vägra återlämna ett barn till ett annat EU-land, oavsett vilka skäl den bortförande föräldern uppvisar, eftersom de Sociala Myndigheterna har ett väl fungerande skyddsnät i de flesta EU-länder som kan garantera varje barn skydd och hälsa.
Man kan också använda sig av Bryssel II-förordningen om det redan finns en gällande vårdnadsdom som man då kan begära att den skall erkännas och ev. verkställas i enlighet med Bryssel II-förordningen. Det finns inga klara direktiv som säger när en familj bör ansöka enligt Haagkonventionen och när man bör ansöka enligt Bryssel II-förordningen, så det är upp till varje familj att i samråd med UD samt sin advokat, avgöra vad som kan vara bäst i det specifika fallet.
I ett ärende med ett annat EU-land (utom Danmark) där man har en gällande dom om umgänge kan man välja att antingen ansöka om direkt verkställighet enligt Bryssel II-förordningen, eller att göra en Haagansökan om fastställande av umgängesrätt. I det förstnämnda fallet sker förfarandet direkt i den svenska tingsrätt där barnet har sin hemvist och även här i enlighet med de svenska reglerna för verkställighet i 21 kapitlet Föräldrabalken. Någon Haagprocess om umgänge finns dock inte, utan väljer man att ansöka om fastställande av umgänge enligt Haagkonventionen innebär det att man måste inleda en umgängesprocess från start i svensk tingsrätt i enlighet med 6 kapitlet Föräldrabalken. Om man har en gällande dom om umgänge är det oftast mer förmånligt att man ansöker enligt Bryssel II-förordningen, men har man ingen dom är den enda möjligheten att ansöka enligt Haagkonventionen. 
I förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge finns bestämmelser i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap och lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Enligt dessa erkänns en dom eller ett beslut som tagits i något av de nordiska länderna och den kan också verkställas där. I Finland gäller i första hand Bryssel II-förordningen och i andra hand 1977 års lag.
Den 1 april 2005 trädde en svensk förordning i kraft som kompletterar den nya Bryssel II-förordningen. Den nya förordningen rör erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, umgänge samt, återförande av barn. Förordningen är direkt tillämplig för alla EU:s medlemsstater utom Danmark. I förhållande till Danmark gäller Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap samt, lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.
Förfarandet vid erkännande och verkställighet av domar i mål om umgänge och återförande av barn har förenklats i förhållande till tidigare förordning. Under förutsättningen att ursprungsdomstolen utfärdat ett intyg på att förfarandet har uppfyllt vissa processuella krav (t.ex. delgivning och möjlighet för part och barn att yttra sig), är dessa domar direkt verkställbara. Domstolen skall automatiskt utfärda intyget om ärendet har internationell anknytning och i andra fall på ansökan av en part.
Ansökan om verkställighet(dvs att man realiserar domen/utför den order som domstolen givit) av domar i mål om umgänge och återförande av barn prövas i Sverige av Stockholms Tingsrätt i första hand, Sveia Hovrätt i andra hand och till sist ev. av Högsta Domstolen. Eftersom förfarandet lyder under det verkställande landets nationella lagstiftning, innebär det att även de grunder för vägran av återförande som finns i detta lands lagstiftning prövas. En ansökan om verkställighet är således inte garanterad framgång, även om huvudregeln är att beslutet skall verkställas. För en komplett lista över t.ex. vilka domstolar som är behöriga i respektive land, vänligen klicka HÄR och besök Europa Kommissionens hemsida. Där finns information om allt civilrättsligt arbete, myndighetskontakter, formulär m.m på många olika språk.
För att verkställa domar i mål om föräldraansvar (t.ex. vårdnad) krävs fortfarande en s.k. en verkställbarhetsförklaring. Denna förklaring utfärdas, i Sverige, av Svea Hovrätt efter en särskild prövning, s.k. exekvatur. Frågan om verkställighet prövas sedan av Stockholms Tingsrätt i första hand.
Utrikesdepartementet är svensk centralmyndighet för den nya Bryssel II-förordningen och för Haagkonventionen. I varje land som skrivit på konventionen finns en utsedd centralmyndighet som skall sköta all kontakt länderna emellan och underlätta som vägleda den förälder som ansöker om ett återförande.