En dag kommer inte ditt barn hem från skolan. Hon är borta. Du ringer till en avstängd mobil. Du ringer runt bland hennes vänner. Paniken växer med varje ringsignal, med varje samtal. Du får slutligen reda på att hon inte har varit i skolan den aktuella dagen. Precis detta scenario utspelade sig kring 9-åriga Anna för några veckor sedan i Göteborg. En främling hade då lyckats hålla henne instängd i nästan 20 timmar i sitt föräldrahem. Efter en massiv polisinsats och framförallt en fantastisk mobilisering av ideella frivilliga genom Missing People Sweden så kunde Anna räddas klockan tre på natten från en mörk gata och ett okänt öde.
Men samma scenario händer varje dag i Sverige. Flera barn försvinner dagligen. Från förskolor och skolor. Från semestrar och ibland rakt ur armarna på sin förälder. Det är samma panik hos den drabbade föräldern. Samma telefonsamtal. Men hos polisen är detta inte ett prioriterat ärende. Ingen gör något. Inga skallgångskedjor går ut i hundratals för att hitta det försvunna barnet. För i dessa fall som vi arbetar med, är det oftast en förälder som själv är brottslingen och som egenmäktigt bortför barnet. Och på något märkligt vis så innebär detta ett tyst godkännande hos myndigheterna. Man får kidnappa barn i Sverige. Men bara om det är ditt eget. Du behöver inte ha vårdnaden. Du kanske rentav har bedömts som totalt olämplig av domstol. Du kanske inte ens har umgängesrätt med ditt barn. Men är du bara biologisk förälder, så får du kidnappa barnet ändå.
Självklart kan dessa faktorer i större eller mindre grad påverka hur myndigheterna agerar när ditt barn försvinner. Ibland skickas det ut en efterlysning. I enstaka fall blir det rikslarm. Men i praktiken är det fortfarande ingen som letar efter ditt barn, förutom du själv. Världen är en stor plats när det gäller att gömma ett barn. Sökandet är lika tröstlöst som oftast omöjligt.
Om barnet en dag återförs är det heller inte säkert att den bortförande föräldern får ett straff. I flera fall är det bara som att livet fortsätter där det en gång avbröts. Föräldern kan t.o.m. kräva umgänge direkt och dessutom få det i domstol. Vi brukar säga att det är rea på barnkidnappningar i Sverige.
I Sverige straffas inte heller stämpling till egenmäktighet med barn, oavsett hur långt dessa planer smidits. Det är med andra ord inte alls olagligt att planera att bortföra/kidnappa ditt eget barn.
Många drabbade föräldrar har en tilltro och förhoppning att det räcker med en anmälan till polis eller UD för att starta något slags ”maskineri”. Att efter den där anmälan så börjar saker hända hos myndigheterna och att barnet snart kommer hem. Men ibland tar det månader innan de inser att det faktiskt inte är någon som gjort något alls. Att tiden bara runnit iväg till ingen nytta. Och barnet är fortfarande lika borta.
Sanningen är denna: Den enda person som kan få hem sitt barn är du själv som förälder. Du måste orka. Du måste chansa. Du måste slåss. Ingen annan gör det åt dig.
Du står där utan dina barn och är oskyldigt drabbad av ett brott. Men du skall själv betala för att få hjälp. Advokater i Sverige, advokater i utlandet, översättningar, resor, logi m.m. Alla dessa summor blir snabbt skyhöga. Detta under förutsättning att du vet vart ditt barn har förts och har en rimlig chans att via en lokal domstol få hem ditt barn, t.ex. med hjälp av Haagkonventionen.
Haagkonventionen är dock ingen garant för att barnet verkligen kommer hem, trots att både advokater och domstolar i Sverige tror detta. Många stater stoltserar med den på papper, trots att den i praktiken inte fungerar alls. Anslutna länder kan bryta mot Haagkonventionen utan några som helst konsekvenser. Andra länder har inte ens ratificerat denna konvention och där är man i praktiken utelämnad till den bortförande förälderns egen välvilja för att någonsin få kontakt med ditt barn igen. Det finns också gott om stater där det inte ens finns en folkbokföring eller möjligheter att hitta adresser. Stater helt utan fungerande rättssystem. Dit förs också många svenska barn.
Igår skrev media om att en svensk livvakt har gripits misstänkt för kidnappning tillsammans med ytterligare en svensk man samt en norsk kvinna i Tunisien. Efter att ha läst mer om historien så som den presenteras, vill vi kommentera det som inträffat:
För fem år sedan träffades barnets föräldrar i Norge och ett år senare föddes deras dotter. Mamman var då 27 år och pappan med tunisisk bakgrund, var 34 år. Deras förhållande var präglat av våld och de flyttade snart isär. Den lilla flickan bodde med sin mamma, som dock värnade om hennes umgänge med sin pappa samt hennes rätt till sitt tunisiska kulturarv. Därför lät modern sin fyraåriga dotter resa på semester med pappan till Tunisien i augusti i år. Men han valde då att inte återvända. Han klippte alla band mellan mamman och barnet. Han blev sedermera efterlyst av Interpol men det är också allt som skedde. Inget mer.
Vad gör den förtvivlade mamman som precis har förlorat sin dotter, kanske för all framtid? Vad kan en förälder i hennes situation göra? Eftersom det inte finns något system eller myndighet som kan hjälpa henne att få hem sitt barn så drivs hon i sin desperation att agera på egen hand. Hon vänder sig till ett säkerhetsföretag som kanske erbjuder henne att mot betalning leta reda på hennes dotter. Som kanske rentav erbjuder henne att de mot ännu mer betalning kan försöka hämta hem henne igen. Livvakter som garanterar hennes säkerhet på plats i Tunisien. Hon reser ner till Tunisien för att försöka hitta och få hem sitt barn. Men när dotterns pappa får höra att hon finns i landet så vänder han sig till polisen och trion grips för planerad barnkidnappning. Vi känner inte till alla detaljer i ärendet, inte mer än vad norsk media skrivit om hittills. Vi vet inte om mamman återsåg sin dotter eller om hon försökt hämta henne.
Men något liknande har antagligen skett i det aktuella ärendet. En förälder har inte haft någon annan utväg än att köpa sig hjälp att få hem sitt olagligt bortförda barn. Det misslyckades. Barnet är fortfarande fånge i ett främmande land, utlämnad till en förälder som kanske har bedömts totalt olämplig som vårdnadshavare av domstol. En förälder som enligt norsk media har blivit dömd både för våldsbrott och sexuella brott. Nu sitter även två svenskar i tunisiskt fängelse i avvaktan på rättegång. Vem vet vilket straff som väntar dem? De har kanske också egna barn och familjer. Många liv har förstörts. Någonstans finns en nu ännu mer desperat mamma. Som nu är ljusår ifrån att någonsin få sitt barn igen. Som också är fast i Tunisien i avvaktan på rättegång om planerad kidnappning. Och överallt finns tusentals lika desperata och hårt drabbade föräldrar. Vi har ärenden med barn som just nu befinner sig i inbördeskrigets Syrien och i det bombade Gaza. Vi har barn som är spårlöst försvunna. Ingen vet ens om de lever. Ingen hjälper dessa föräldrar och dessa barn!
Det är det som allting handlar om: Varför finns det ingen hjälp?
Vi känner till flera fall där föräldrar köpt hoppet om att få hem sina barn med andras hjälp. En del har lyckats. Andra inte. Det handlar om stora risker och stora summor. Men ett barn har inget pris. Ingen förälder kan värdera sitt barns liv i pengar.
Detta driver många oseriösa aktörer in på en marknad där de kan profitera på de utsattas hjälplöshet. Många föräldrar har betalt allt de äger och har, utan att komma ett enda steg närmare sitt försvunna barn.
Det är därför vi finns och behövs. Vi arbetar ideellt för att hjälpa drabbade föräldrar i mån av tid. Vi försöker bygga nätverk i de länder där detta saknas. Vi jobbar via frivilliga.
Vad ska man som förälder göra när ingen annan hjälper dig att hitta eller återfå ditt barn? Vad skulle du göra? Vad skulle Annas föräldrar ha gjort om ingen alls hade hjälpt dem? Om de fick veta vart Anna fanns, men ingen tänkte hjälpa dem att få hem henne? Om någon erbjöd sig att hämta henne mot betalning?
Systemet i Sverige och andra länder fungerar så dåligt att det driver dessa desperata föräldrar att agera på egen hand för att få igenom sin lagliga rätt till sina barn. Så ser verkligheten ut. Idag åligger det den drabbade föräldern att själv hitta och lokalisera sitt försvunna barn.
Det borde inte få vara så. Föräldrar borde få hjälp direkt – alla föräldrar. För detta krävs en mängd lagändringar och en förändrad attityd.
Det borde vara grovt kriminellt att planera att bortföra ett barn, ditt eller någon annans. Det borde också tillhöra grov brottslighet att de facto bortföra ett barn, ditt eller någon annans. Oavsett hur länge barnet har varit borta, eller vart det har förts. Det borde ges högsta prioritet hos polisen och myndigheterna. En drabbad förälder borde få allt stöd som samhället kan ge ett brottsoffer. Att spåra och återföra barnet borde också stå högst upp på dagordningen hos hela samhällsapparaten. Våra myndigheter och ambassader borde driva dessa frågor på högsta nivå i varje land dit ett svenskt barn förts. Vi borde inte ge bistånd till länder där små svenska medborgare sitter gisslan hos interpolefterlysta förbrytare. Vi borde inte acceptera att dessa barn inte får komma hem direkt.
Tänk själv, om det var ditt barn det handlade om? Din lilla fyraåriga dotter? Eller din tonårsson? Eller alla dina barn?
Under 2012 handlade en stor del av svenska nyheter om de två fängslade journalisterna Schibbye och Persson som satt i Kalityfängelset i Etiopien, dömda till 11 års fängelse för terrorism. De var två vuxna män som var väl medvetna om riskerna i det de gjorde, men som var där för att rapportera om orättvisor på plats. På samma sätt som dessa två vuxna män, väl medvetna om riskerna, hade en övertygelse om rättfärdigheten i att hämta hem den kidnappade flickan, när ingen annan kunde eller ville. Nu sitter de bägge fängslade i Mournaguiafängelset utanför Tunis och riskerar upp till 10 års fängelse för kidnappningsförsök. Men deras öde har inte toppat våra nyhetssidor de senaste dagarna. Det är inte heller troligt att Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt tillsammans gör upp en hemlig plan för deras frigivning, såsom i fallet med de två journalisterna. Det är obekvämt att hantera alla frågor som rör bortförda barn för svenska myndigheter som gärna vidhåller sin neutrala ställning. Men när det gäller barn så måste vi ta ställning. För barnen.
Alla de tusentals barn som bortförts mot sin vilja till främmande länder, vem talar för dem? Vilka journalister skriver om deras hjärtskärande öden? Vem besöker dem i deras fängelser? Ser till att de får mat och vatten? Varför är deras svenska medborgarskap inte en garant för att Sverige gör allt för att hjälpa dem hem till sitt land? När ska Carl Bildt engagera sig för dem?
Idag sitter som sagt två vuxna svenskar fängslade för förberedelser till kidnappning och/eller kidnappning i Tunisien. En mamma har blivit kriminaliserad för att hon försökte rädda och få hem sitt redan kidnappade barn. Den riktiga barnkidnapparen, den interpolefterlyste redan tidigare fängelsedömda brottslingen, pappan, går fri. Barnet är fortfarande fast långt hemifrån, utan sin mamma som hon levt med i hela sitt liv. Långt från Norge.
Är det ingen mer än vi som reagerar över den bakvända ekvationen?
Vem ska hjälpa barnen?
———————————————————————————–
Länkar:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15785199.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15793333.ab
http://www.expressen.se/nyheter/bildt-sa-blev-persson-och-schibbye-fria/
