Vi har läst Hanne Kjöllers artikel ”Rättssystem belönar fel förälder” i DN
2012-01-30 och vill gärna bidra med våra tankar och erfarenheter kring
barnbortföranden. Artikeln belyser de stora skillnaderna som finns mellan att
bortföra ett barn i Sverige, beroende på om du tar barnet utomlands eller bara
byter kommun och ort inom landet.
http://www.dn.se/ledare/signerat/rattssystem-belonar-fel-foralder/
Saknade Barns Nätverk, SBN, är en ideell organisation som arbetar för att stödja och
hjälpa drabbade föräldrar, samt sprida information om bortförande och kvarhållande
av barn, internationellt och inom Sverige. Vi som arbetar aktivt är själva drabbade
föräldrar, med egna personliga erfarenheter. Vi hoppas att genom vårt arbete kunna
förbygga bortföranden, dels genom att ge råd till föräldrar, dels genom att öka
informationen om bortföranden, och påvisa den ibland absurda och skrämmande
verklighet som möter en drabbad familj i kontakt med rättsväsendet och olika
myndigheter.
Här behövs ändrade lagar och bättre redskap för att åklagare och poliser snabbare
kan agera.
Efter en separation agerar i normala fall föräldrar med sina barns bästa i åtanke.
Visst finns det många som inte alltid är helt överens i alla frågor, men de lyckas
ändå lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och samarbeta för barnens skull.
Dock inte alla. Tyvärr finns det ett fåtal föräldrar som agerar med hämnd som
drivkraft, en hämnd som riktas mot den andra föräldern och där den stora förloraren
alltid är barnen. Umgängessabotage och förtal är ofta de första varningssignalerna
som senare kan leda till ett barnbortförande, på juridisk svenska kallat ”grov
egenmäktighet med barn”, och dessa signaler borde tas på ett betydligt större allvar
än idag.
När ett barn försvinner i Sverige händer nästan ingenting. Den panikslagne föräldern
ringer till alla myndigheter, men riskerar ett godtyckligt och ofta nonchalant
bemötande. Okunskap, ointresse och en genuin övertygelse hos de flesta tjänstemän om
att ”det kan ju inte vara så farligt, det är ju barnets andra förälder som har tagit
barnet” är vad som präglar svenska myndigheter. Hade det varit en tredje part som
kidnappat barnet på gatan, hade Rikslarm genast utfärdats och barnets foton
cirkulerat på alla löp och i alla TV-kanaler. Men handlar det om en förälder, då
behöver tydligen inte barnet skyddas eller lokaliseras snabbt. Allmänheten får inte
veta om att det har hänt och media vill helst inte ta i det med tång, då det handlar
om en ”vårdnadstvist” i deras ögon.
Egenmäktighet med barn har juridiskt sett ett svagt åtalsvärde, det tar lång tid
innan åklagaren beslutar om åtal, och polisen kan inte utan ett häktningsbeslut
agera. De poliser som har erfarenhet och arbetar med dessa ärenden efterfrågar ett
snabbt ingripande, men för detta krävs en lagändring. Idag kan en förälder som har
delad vårdnad eller t. o m. saknar vårdnad lugnt ägna sig åt umgängessabotage,
kvarhålla sitt barn, förtala den andra föräldern eller hålla barnet hemma från
skolan utan ett ingripande från myndigheterna. I de flesta fall kan man tvärtom säga
att brott lönar sig. I alla fall när det gäller barn. I en absurd och
upp-och-nervänd logik som aldrig skulle användas förutom när det gäller barn,
resonerar en domstol att barn behöver kontinuitet och därför bör stanna hos den
förälder som kvarhåller eller undangömmer sitt barn från den andra föräldern.
Verkligheten är istället den att i ärenden som gäller barn, där ska myndigheterna
agera snabbt, och en nolltolerans bör införas.
Tidsaspekten är av allra största betydelse. Det ska inte vara tillåtet för en
förälder att medvetet sabotera umgänge eller kvarhålla eller undangömma ett barn.
Låt oss i stället fundera över vilka signaler ger vi idag ger barnen? Vilka
rättigheter är det vi bevakar? Barnens eller föräldrarnas?
Tänk om samhället hade resonerat likadant när det gäller brottet misshandel mot
barn? (Barnbortföranden klassas för övrigt som barnmisshandel i USA.) Om polisen
hade suckat när en förälder vill anmäla att den andra föräldern har slagit barnet
blodigt och sagt att ”det kan väl inte vara så farligt, det är ju faktiskt barnets
förälder som slår honom/henne, så det är ok, föräldrar får slå sina barn hur mycket
de vill”. Tanken känns ganska orimlig, men för oss som arbetar kring bortförda barn
så är detta vår verklighet och det bemötande som vi får när ett barn försvinner. Så
här tänker nämligen myndigheter när det gäller ett försvunnet barn i Sverige.
I de mest extrema fallen av två föräldrars misslyckade separation, förs barnen
faktiskt bort. Som en sista desperat egoistisk handling av en icke normalt
fungerande förälder, utan en tanke på vilka konsekvenser det innebär för ett barn
att ryckas från sin vardag med saknad av vänner, familj och skola. Det är en tanke
som ingen förälder vill tänka fullt ut. Som ingen förälder kan föreställa sig. Det
mest fruktansvärda som kan hända. Att ditt barn är borta. Helt borta!
Här finns det också en gråzon som vi ofta får fumla omkring i, nämligen den att man
inte vet huruvida barnet förts ut ur Sverige eller inte.
Barnet är som sagt försvunnet. Många barn har visat sig befinna sig i många år i
Sverige, när föräldern hela tiden trott att de funnits i utlandet. Ofta under falska
namn och med hjälp av mindre nogräknade organisationer som hjälper en barnkidnappare
att hålla sig dold genom lögner och villospår. Det viktigaste är såklart alltid att
försöka spåra ett försvunnet barn och det kan man göra på många sätt. SBN har flera
gånger framgångsrikt hittat försvunna barn, även efter flera år, tack vare vårt
stora nätverk, många kanaler och frivilligarbetare. En del barn tror man finns kvar
i Sverige, när de i själva verket förts utomlands. Därför är det väldigt beklagligt
att rättsväsendet har en sådan svart/vit syn på dessa försvinnanden. Det är helt ok
att flytta från Norrland till Skåne(150 mil) utan tillstånd och ingen kommer att
lyfta finger för att få hem barnet igen, men det är inte ok att flytta från Malmö
till Köpenhamn(4 mil). Detta kan inte fortgå. Det är helt förkastligt och
undergräver allt vi arbetar kring och för.
Det finns vidare många föreställningar om att Haagkonventionen alltid fungerar. Att
ett barn som förs bort utomlands snabbt återförs, så som Haagkonventionen
föreskriver. Vi inom SBN vet att så inte alltid är fallet, även om Sverige de sista
åren har blivit väldigt bra på att återlämna barn som olovligen tagits hit. Men
flera länder präglas av en stark nationalism och korruption, som även styr landets
domstolar. Begäran av återförande enligt Haagkonventionen kan i dessa länder
behandlas av en lokal domstol, som inte alltid beslutar i enlighet med
Haagkonventionen, trots att konventionen tydligt och klart beskriver att barnet ska
återföras till sitt boendeland. I dag finns inget kontrollorgan, som kontrollerar
att länder verkligen efterlever Haagkonventionen, så även här är det fritt fram att
bryta mot det underskrivna avtalet utan några som helst konsekvenser. UD rapporterar
och för statistik över antalet avslutade ärenden, men i praktiken redovisas inte om
barnen återvänt eller inte. Enligt det som vi ser så är det oerhört många som aldrig
kommer hem igen.
Det är så här verkligheten ser ut idag. Barnens skydd och rättigheter är totalt
undermåliga och en maktlös förälder får inga hjälpmedel eller verktyg från
myndigheterna för att hjälpa sitt barn att återvända hem till sitt boendeland.
I de fall där barnen förs bort till länder som ej är anslutna till Haagkonventionen,
får man sätta sin tilltro till andra processer. Om ett beslut om en internationell
arresteringsorder har fattats kan Interpol gripa in och arrestera den bortförande
föräldern. Men även här finns ett problem då ett flertal föräldrar bortför sina barn
till sitt ursprungsland där de även är medborgare, vilket innebär att de inte
utlämnas till Sverige. Alltså finns inga möjligheter att då återföra ett bortfört
barn.
Det är dags för en inhemsk Haagkonvention kanske? En ny lagbalk som fastslår barns
självklara rätt till sin boendeort, omgivning, vardag, skola, kompisar m.m. Vi
behöver också en specialutbildad barndomstol för dessa känsliga mål. Samt en
specialrotel hos polisen för bortförda barn som alltid är i kontakt med
jouråklagare. Detta kanske skulle omöjliggöra ett bortförande till ny ort. Där en
drabbad förälder direkt inom några dagar skulle få hjälp av svenska myndigheter med
att återföra sitt barn igen. Där alla processer kring vårdnad, boende m.m. skall
avgöras på hemorten och detta innan man flyttar på sig. I USA spärrar man ofta
föräldrars möjligheter att lämna staten under pågående tvist. Dessutom fryser man
deras bankkonton m.m. i händelse av ett bortförande. När ska vi ta våra barns liv
och öden på allvar? När ska det sluta vara rea på att kidnappa barn? Och
framförallt, när ska vi sluta dela ut belöningar i form av barnbidrag,
underhållsbidrag m.m. till den bortförande föräldern och sedan också slutligen ge
dem högsta vinsten via enskild vårdnad och boende? Många gånger flera år senare, när
barnen också ibland har hjärntvättats att sky den en gång så älskade föräldern, som
effektivt bortmanövereras av den andra föräldern.
Så vad hoppas vi på? Vi som har upplevt den fasansfulla mardrömmen som det innebär
att förlora ett barn. Vi som har svikits av vårt barns andra förälder, vi som har
bönat och bett om hjälp hos polisen, socialtjänsten, domstolsväsendet, Interpol och
media. Media som ofta är vårt sista hopp, och där vi önskar att en saklig och värdig
debatt ska kunna föras. Ingen pajkastning mellan föräldrar. Ingen debatt mellan
mammor eller pappor, om vem som är de mest skyldiga. Inget förtal. Vi önskar en
saklig och nykter debatt om vad som vi tillsammans kan göra. Vad som vi tillsammans
bör göra. För att skydda våra barns rättigheter och rättssäkerhet.
För att vi vuxna ska kunna se våra barn i ögonen utan att skämmas.