Hej alla.
Det helt ofattbara har hänt. Efter ett helt år – av sorg och förtvivlan och förhoppningar blandat med massor med arbete för att spåra mina barn – är Sammy och Emma nu hemma igen. Tillsammans med Lina och SaknadeBarn har jag tagit många små men viktiga steg i efterforskningarna och sedan några veckor visste vi exakt var barnen fanns. I lördags ordnade SaknadeBarn en insamling i Tomelilla och det skulle vara startkapital för min resa till Irak/Bagdad för att hämta hem barnen. Vi hade fått viktiga personliga kontakter i flera länder som höll på att arbeta fram en lösning. Av någon anledning valde barnens mamma att frivilligt komma tillbaka.
Jag hade fått svaga signaler om att de kunde väntas hem i lördags kväll. Senare på natten ringde barnens mamma och sa att jag kunde hämta barnen nästa dag när de sovit ut och ätit frukost. Nästa morgon körde jag till Malmö föra att hämta dem.
Sammy kom springande och hoppade upp i famnen. Han var snabbt tillbaka i vår relation. Emma var först avvaktande. Hon stannade med några steg mellan oss och tittade avvaktande på mig. Hon såg allvarlig ut. Mamman som kom några steg efter barnen visade ingen som helst förståelse för vad hon gjort. Hon frågade bara när hon kan hämta barnen nästa gång.
Barnen var helt omedvetna om den uppståndelse deras försvinnande hade orsakat. På vägen hem pratade Sammy oavbrutet. Deras vardag i Bagdad hade nog inte varit så kul. Dom har båda gått i en lokal skola och båda kan läsa långa verser ur Koranen utantill, dom hade prov varje dag och fick – först efter föräldrarnas tillåtelse – både örfilar och slag på fingrarna med stållinjal många gånger varje dag. Dom berättar om bomber som exploderat, om att delar av taket på deras skola rasat in och Sammy visar upp ett märke i handen efter glassplitter. När vi kom hem gick Emma iväg en stund och kom tillbaka med en teckning av en figur med kort hår och glasögon. Runt hela bilden hade hon klistrat röda hjärtan. Teckningen föreställde mig. Hon vill förresten inte ha julklappar i år hon vill bara ha pappa. Dagen efter var hon som vanligt igen, men det är mycket hon har glömt om vårt gemensamma liv tidigare.
Barnen pratar en underlig svenska med arabisk melodi, dom har berättat märkliga historier om att mamma sagt att hon vunnit en valfri resa och att hon då valde att åka till Irak. Där blev de bestulna på sina pass. Hon har försökt ringa till Sverige många gånger varje dag utan att lyckas. Strax före hemresan fick de på underliga vägar tillbaka passen och då fungerade tydligen telefonerna igen.
Det finns en annan variant som går ut på att Lugi skulle spela handboll i Turkiet. Eftersom de saknade en spelare hade Sammy blivit utvald. När dom sedan kom till Turkiet fick mamman via något hemligt telefonsamtal veta att matchen var inställd.
Nu väntar massor av detaljer för att få in barnen i ett normalt liv igen. Jag måste kontakta tilltänkta skolor och planera för de terminer som barnen missat. Dom måste hälsoundersökas och vaccineras. Tiden får utvisa om dom behöver någon form av professionell hjälp för att bearbeta sina upplevelser. Först ska vi gå och klippa Emma. Hon gillar inte sitt långa hår.
Under den gångna veckan har barnen varit med på min skola. Dom har busat med lärare och elever. Språket blir bättre och bättre. Dom är fortfarande oroliga och okoncentrerade, men annars är allt som vanligt. Just nu härjar dom vilt i snön här utanför.
Nu i slutet av veckan fick jag också veta att jag nu har ensam vårdnad om barnen och att barnens pass är omhändertagna.
Tack alla – kända och okända – som stöttat och hjälpt oss. Tack grannar. Tack kollegor och elever på skolan. Tack Malin med familj. Tack Lina, utan ditt engagemang hade jag aldrig orkat ta mig igenom. Tack Martin. Tack Karin och Kjell för allt ni gjort. Tack Lollo Bark (Ystads Allehanda). Tack alla ni som hjälpte till med insamlingen och tack alla ni som skänkte.
Det är många (jag ska inte nämna några namn även om jag vet) här i Sverige som på olika sätt har haft kontinuerlig kontakt med mamman och som vetat om var dom befunnit sig eller som hjälpt till att hålla dem gömda eller på annat sätt underlättat för mamman. Förstår ni hur ni har skadat barnen? Förstår ni vilka risker ni utsatt barnen för?
Till Utrikesdepartementet (inga namn här heller) vill jag bara säga att rådet som jag fick (den enda hjälp jag fick därifrån) efter många telefonsamtal inte fungerade. Ni tyckte att jag skulle ringa mamman och be henne lämna tillbaka barnen.
Karl-Erik, Sammy och Emma (plus de två överlyckliga afghanhundarna Adrian och Fabian)
