Alla ni som länge har följt och brinner för frågorna om bortförda barn, minns säkert ”Kungsbacka-barnen” eller ”Gazabarnen” som de också kallades i media(enkelt att googla dessa uttryck och få fram hundratals länkar). Fem syskon mellan 6 – 16 år som fördes bort från sin mamma och sitt hem i Kungsbacka av deras pappa och kvarhölls olovligen i Gaza under 203 dagar år 2004. De äldsta döttrarna hotades av tvångsgifte med sina kusiner på pappans sida och den nästäldsta flickan Miriam led av svår diabetes och hennes medicin tog slut därnere. Med hjälp av media, engagerade politiker(stort tack till Annelie Enochson igen), UD och ambassaden så återvände till slut pappan med barnen till Sverige. HÄR är en länk till en DN-artikel som skildrar de politiska stridigheterna som skedde kring ärendet. Man diskuterade t.o.m. att dra in biståndet till Palestina på 300 miljoner kronor per år, klicka HÄR för att läsa mer om det. 15 september mötte dåvarande utrikesminister Laila Freivalds den palestinske presidenten Yassir Arafat. Han lovade då att barnen skulle få resa hem till Sverige.
För fler länkar: klicka HÄR för en sammanfattande länksamling från Expressen.
Nu, fem år senare, så har den äldsta av syskonen Krantz hört av sig till oss och frågat vad hon kan göra för att förbättra situationen för andra drabbade familjer. Hon kommer också att tala på vårt seminarium på Astoria den 25:e maj 2010, Stockholm – Internationella Dagen för Försvunna Barn. Ovan är ett färskt foto på en lycklig Sara Krantz, hemma i Sverige idag. Läs hennes öppna, hoppingivande brev nedan:
——————————————————————
Hej! Jag har länge känt ett behov av att hjälpa till på något sätt med försvunna barn. Det känns lite som min uppgift. Samtidigt vill jag glömma tiden då jag själv var kidnappad. Det var traumatiskt och än idag har jag återkommande mardrömmar, trots att det har gått 5 år sedan det hände. Detta pga att "han" fortfarande än idag trakasserar mig och min familj. Det är jobbigt men samtidigt kan man inte hålla på och älta det hela. Jag är 21 år och lever ett helt normalt liv som en 21-åring ska göra! jag lyckades att ta min student, jag fick gå om ett år pga kidnappningen. Detta är något jag aldrig trodde skulle ske. Mitt självförtoende låg på botten, jag hade ingen självkänsla. I över 2 år gick jag hos en psykolog samtidigt som jag gick på antideppresiva medel. Det har varit ett rent helvete, men med stöd från familj och vänner har jag lyckats komma tillbaka till livet. Jag insåg att jag är en stark kvinna som kan uppnå vad jag vill. Varför skulle jag låta denna man förstöra mitt liv? Då skulle han ju vinna och få mig dit han ville. Trots hans försök till att psyka mig har jag lyckats med mitt liv. Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner! Utan henne hade vi ALDRIG kommit hem. Vi satt fast i GAZA, en plats som är listad som världens farligaste plats. Inte ens jag själv visste att det var så farligt där. Man tror att det skulle vara ett land som Irak, eller kanske Pakistan, men Nej, det är Gaza. Gaza är inte ens ett land, dom är inte med i barn- konventionen, dom har inga som helst avtal med något land. Trots allt detta så kom vi HEM, Juldagen 2004. Den bästa julklapp jag någonsin fått i hela mitt 21-åriga liv. Jag tackar GUD och min mamma varje år den 25 december för att jag lever. Hade vi inte kommit hem så hade jag blivit bortgift mot min vilja och aldrig kommit hem igen. Jag var självmordsbenägen och övervägde flera gånger under tiden jag var kidnappad att ta mitt liv. Men någonstans inombords kände jag en gnista hopp, och jag ville inte lämna mina syskon. Dom litade på mig och såg upp till mig. Inte kunde jag svika dem. Jag vill skänka hopp till alla föräldrar där ute som har sina barn kvarhållna någonstans i världen. Dom kan komma HEM! Om vi kan, så kan dom också! Jag vill vara med den 25 maj, 2010 och säga min mening. Jag hoppas att innerligt att jag kan ta ledigt den dagen, men jag ska göra allt i min makt för att det ska gå! MED VÄNLIGA HÄLSNINGAR SARA KRANTZ